Just nu är jag inne i en period då jag inte vet riktigt hur jag mår. Litar på medicinen, men skovet är lika mycket här ändå.
Har dock, med min samtalskontakt, kommit på varför just detta skov är värre än de andra.
Såhär känns det i detta skov, nästan så pass att jag funderade på att sjukskriva mig:
Jag har kortare humör, till och med på jobbet.
Jag är låg och maniskt trött.
Hjärnan orkar inte hålla koncentrationen... allt går otroligt sakta. Som att tankarna ska ta sig igenom gele när man ska fokusera tankarna och leta efter information där inne. Slow-motion.
Flash-backs från tidigare skov slår till när som helst. Men det är som att de bara flimrar förbi. PANG och sen är de borta.
Hjärnan snurrar 1000 varv i minten och jag hinner inte tänka en mening klart så är jag inne på nästa.
Jag kan sitta mitt i ett samtal och plötsligt kommer en flash-back, eller tankar som bara tränger sig på. Det kan vara allt från "Vad ska vi äta till middag" till "Jag undrar om jag någonsin kommer tänka på självmord igen". Jag Kan Inte hålla fokus.
Finns en miljon triggers. Kan vara en lukt, en låt, en plats, ett ord! *snurr och spinn*
Man säger även saker som inte är genomtänkta, som grodor som hoppar ur munnen. Beslut som man egentligen vet att man borde fundera på. "Mjäh" och så rycker man på axlarna.
...Sen kommer ångesten när man väl inser vad man gjort.
Jag har ångestdämpande medicin som hjälper dock, tack och lov. En som jag tar kontinuerligt på kvällarna för bättre sömn, och en mer "akut" som jag tar. Den tar jag också ganska kontinuerligt på kvällarna för att få en snabbare insomning.
Till vardags äter jag min vanliga medicin mot bipolariteten, Lamotrigin. 200 mg.
Anledningen varför detta skov är värre än tidigare skov (sedan jag började behandlas) har jag och min samtalskontakt kommit på att det handlar om en annan tillfällig medicin som jag tar för en annan sjukdom. Det är en hormonbehandling som påverkar mig neråt. Gjorde det sist också, men då var jag i ett "högt" skov, så det blev ungefär som plus minus noll, och sedan lite minus.
Slutade ta den för 3 dagar sedan. Det är redan enorm skillnad. Fortfarande trött, men inte i närheten av samma. Klarar av att hålla fokus i säkert 5 minuter nu!
Till skillnad från 30 sek-1 minut.
Skönt att det var rätt orsak. Började bli riktigt orolig, även om jag litade på medicinen så pass att jag ändå inte trodde att jag skulle gå ner mig till avgrunden.
Det jag egentligen tycker är jobbigast är jobb-delen. För jag Vet att jag är Riktigt Bra på mitt jobb, och då känna att man inte Är det under en period... Jag fullkomligt Älskar mitt jobb och mina kollegor, men klarade bara inte av att... fungera? Varken socialt eller praktiskt. Det var tungt.
Har dessutom, i mitt värsta skov i min historia, blivit uppringd av min chef som meddelade att de kommer gå vidare i min rehab för att kolla om det finns någon annan arbetsplats som passade mig bättre (detta när hon dessutom visste exakt Hur deprimerad jag var just då).
💔 Det var verkligen betongblocket som sänkte mig till botten.
Det var efter det beskedet självmordstankarna kom.
Kan erkänna att de har haft enormt tålamod med mig och min sjukdomshistoria. Utbränd = långtidssjukskriven, EXTREMT känslig för alla förkylningar/sjukdomar = korttidsfrånvaro, o-diagnostiserad bipolaritet.... U name it. Så jag hade det på känn redan när hon ringde.
Fy fasen, ryser fortfarande över reaktionen av det samtalet.
Såå, det ligger i bakhuvudet varje gång jag råkar bli nån minut sen, varje gång jag är sjuk, varje gång jag vabbar, varje gång min statistik sjunker... Känns inte riktigt som en "trygg" anställning, stressar en ganska hårt.
Min samtalskontakt försökte dock övertyga mig om att man FÅR ha sämre perioder på sitt jobb, och att jag borde prata med chefen om det - och berätta hur jag mår. Så dagen efter skrev jag ett mail och förklarade läget (jag är bättre på skriva än prata när det handlar om mig själv). Fick som svar att det var bra att jag berättade så hon förstod varför det såg ut som det gjorde, och då har man större förståelse. Hon skrev även att hon har samma krav och förväntningar på Mig nu som på alla andra, nu när jag inte är i rehab längre. Så vet hon läget så behöver hon inte fundera på om det handlar om "lathet" eller att man tex. är less på jobbet eller liknande.
Skrev sedan till kollegorna också, som jag misstänker har börjat klaga hos chefen gällande mig. Det blev en drastisk förändring i stämningen efter det, mjuknade. De vet sedan tidigare Om min sjukdom mm. Så de fick sig en liten påminnelse att jag faktiskt har en kronisk sjukdom och även om jag behandlas för den så kommer inte skoven att Sluta komma. De är dock inte så stora längre, skoven, och just denna gång handlade det om att den andra medicinen jag tog störde allt.
Det är för övrigt något jag funderat ganska mycket på. Att omgivningen "glömmer" att man är sjuk. När man börjat må bra och mår bra ett tag så är man "frisk". Kronisk Sjukdom verkar inte vara något av värde om man inte är sjukligt sjuk hela tiden?
Nä, nog om detta!
Livet snurrar vidare...
See Ya!
