Hej!
Att bli diagnostiserad var en extrem lättnad. Pusselbitarna föll på plats.
I denna blogg tänkte jag skriva ner lite om hur det är att vara jag.
Hur livet varit, är och skillnaden där emellan. Fortsätt läsa på egen risk... ↓
Men... efter ett tag inser man vad som egentligen hänt. Vad som hänt innan, vad som hänt efter, vad som händer nu. Vad man tänkte innan (eller Inte tänkte. Förmodligen mer korrekt beskrivning), vad man tänkte efteråt och vad man tänker nu.
Handlingar uttryckte sig via en autopilot på både gott och ont. Tankarna snurrade fortare än en fidgetspinner. Känslorna låg utanpå huden. Självkänslan var i total katastrof. Självförtroendet stundvis på topp, stundvis inte.
Min resa innan diagnosen var helt ok, ända till de sista 3-4 åren. Året innan diagnosen blev satt blommade den ut deluxe, och hela det året var en total katastrof. Har dock en del att tacka sjukdomen för också, saker jag aldrig annars hade klarat av. Innan detta levde jag med diagnosen depression sedan 20 år tillbaka.
Idag befinner jag mig i en segelbåt på vidöppet hav.
Oftast är det spegelblankt hav, då jag bara kan flyta runt utan bekymmer. Jag tar mig ingenstans, men jag behöver inte det heller.
Ibland börjar det guppa av vågorna, vinden tar fast i seglen och driver mig iväg en bit. Ibland framåt, ibland bakåt.
Men värst är när hajarna börjar simma under båten, då klamrar jag mig fast vid masten och ser livet passera framför mina ögon.
Tidigare var det storm mest hela tiden. Antingen föll jag ur båten och kämpade som ett djur för att ta mig upp i den igen. Ibland trodde jag att jag kunde strypa hajarna för hand. Ibland sjönk jag bara ner mot botten, hjälplös, och hajarna simmade ovanför mig istället. Det var sällan spegelblankt, fick sällan andas ut.
Nu har jag skrivit lite ytligt om denna resa... mer ingående beskrivningar får du senare.
Nu ska jag nämligen sova.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar