No. 2 - Diagnos: Bipolär, ospecificerad

...fortsättningen.. Varning för känsligt innehåll och mycket text...

Som jag skrev i första inlägget var året innan diagnosen i katastrof.

Som bipolär har man olika "Skov" kallas det, där man antingen är hög eller låg. Det året fanns inget mellanläge, de bytte bara av varandra. Har dock aldrig tidigare varit så Hög, och aldrig tidigare varit så Låg.

Som bipolär, eller manodepressiv som man säger i folkmun, finns olika skov som sagt.
Det finns tex olika lägen på när man är hög. Hypomani, Mani och Psykos.

Jag har aldrig varit manisk eller högre, och kommer aldrig att komma dit nu när jag behandlas för sjukdomen. Dock har jag mina höga skov i hypomani. Med det menas (för att återgå till liknelsen med hajarna) att jag Tror att jag kan strypa hajarna med bara händerna, men vågar inte riktigt prova.

Är man Manisk hoppar man i och försöker om och om igen tills man klarat det.

Är man psykotisk är man guds allsmäktige fader och försöker övertyga alla andra att man faktiskt strypt hajarna eller till och med vaporiserat dem med blicken. Man är faktiskt övertygad själv om att det faktiskt har Hänt!

Men detta, som allt annat, är olika för Alla. Olika nivåer på allt. Många måste dock bli sjukskrivna under ett högt skov då det annars kan bli väääääldigt fel.

Låga skoven då?
När många tänker på manodepressivitet tänker dom "självmordsbenägen". Men så är det inte. Finns som sagt olika lägen på det också. Men det enda jag vet om det är att avgrunden "bara" är olika djup för varje person. Trots mina 20 år som deprimerad kan jag stolt säga att jag aldrig Någonsin ens Tänkt Tanken på att avsluta mitt liv... förrän...

...sista låga skovet. Då jag även blev diagnostiserad. Denna var all time low.

Då var det så illa att jag kom till botten av avgrunden och kände att alla andra skulle ha ett så mycket lättare liv utan mig. De skulle slippa oroa sig, slippa övervaka mig, slippa se mig klanta till allt, slippa se mig misslyckas i allt, slippa ta hand om mig, slippa höra mina klagosånger, slippa vänta på nästa nergång, slippa bli besvikna på mig om och om igen. Ja, de skulle slippa Allt med Mig helt enkelt. Framförallt skulle mina barn slippa växa upp med en mamma som i perioder inte orkade just något annat än att laga mat och se till att de hade det nödvändiga de behövde (Det, om något, är jag fortfarande förundrad över. Att jag Alltid såg till att kliva upp och se till att dom skulle må bra).

Då, då var första och enda gången jag tänkt den tanken. Självmord. Ja, ni läste rätt. Självmord. Jag har fortfarande svårt att själv säga det högt. Detta skrämde nämligen fullkomligt Livet ur mig.

Jag älskar mina barn mer än livet självt, som de flesta andra föräldrar gör. Jag har kämpat som ett djur för deras skull, för att må bra. Ändå kom den... Det blev som en CHOCK för mig. Sen.. en lättnad. Lättnad över att jag nu kunde se en utväg på allt, om det behövdes. Men framförallt var jag lättad över att Detta, detta var botten. Längre ner än detta kommer jag aldrig komma (ja, förutom att faktiskt göra det till verklighet). Så... nu då?

Jag hade faktiskt före detta varit tvungen att ta mig till vårdcentralen för att försöka få en sjukskrivning. Var länge sedan jag var så dålig att jag inte klarat av att ta mig upp så pass att jag kunde fara på jobbet efter en vecka.

Väl på vårdcentralen pratade vi lite om historik som deprimerad, min utmattning, mediciner mm. Tex när jag började äta Venlafaxin, då min utmattning gått över till utmattningsdepression till råga på allt. Från att inte orka någonting, till att vara hyper utan att kunna sova i 2 veckor. Fick insomningsmedicin för att bryta min hyperaktivitet. Men fortsatte med venlafaxinet..
Det hjälpte föga. Sertralinet som jag ätit sedan 15 år tillbaka hjälpte inte heller sista åren. Ja, lite sånt pratade vi om.

Det denna läkare tog fasta på var just hyperaktiviteten av venlafaxinet 1,5 år tidigare, att sommaren hade varit Sååå Braaa (även om jag gjort saker jag inte var jättestolt över *host harkel*, som jag även berättade om) och att jag tok-kraschat efter det.

"Jag skulle vilja skicka en remiss till Psyk åt dig, för utredning om ev. manodepressivitet. Eller Bipolär som det heter"
- eh, ok?
"Skulle även vilja att våran psykiatrisköterka får ringa och boka in en tid med dig?"
- Ja, jo det vore nog bra.

Jag släpade mina ben hem med en sjukskrivning (som jag nu inte minns hur länge den var.. kanske 3 veckor?) och började googla. Oj. Jag visste inte mycket om denna sjukdom, men när jag läste detta blev jag rent ganska förvånad över att ingen kunnat ställa denna diagnos på mig tidigare. Det var som att läsa Boken om Mig. Men jag antar att andra visste ungefär lika lite som jag om den. Dock tyckte jag att professionen borde ha sett varningssignalerna tidigare...

Efter någon dag skrev jag till Psyk. "Hej, ni har fått en remiss från vårdcentralen om en ev. utredning om manodepressivitet. Jag har nu läst Mycket om det, och det är som att läsa Boken om Mig. Undrar hur lång väntetid ni har?"

Fick den inbokade tiden direkt i svaret från dem. Oj, det brukar vara så lång väntetid på att få komma dit?! var min reaktion.

Det jag hade hört var att man skulle dit några gånger för att kunna utreda om jag hade diagnosen, eller någon annan för den delen. Men nä, tog läkaren 1,5 timme för att sätta diagnosen, på ett och samma möte. Bipolär, ospecificerad.

Fick erbjudande om medicin, och förklaring på alla biverkningar den skulle kunna ge. Vilka andra mediciner som fanns mm. mm. Han förklarade även att vanliga anti-depressiva mediciner hade fungerat som placebo ungefär, eftersom de inte fungerar på en bipolär person.
Han skulle även be en psykolog träffa mig vid ett annat tillfälle, hör till utredningen egentligen också. Men han var väldigt tydlig med att diagnosen redan är satt. Ville att jag skulle gå hem och fundera på medicinen. Jag svarade rakt av - Jag ska äta medicinen, jag börjar idag. Såhär kan jag inte leva längre.

Så gick det till. När jag blev diagnostiserad.

Vid mötet med psykologen bad jag om en samtalskontakt. Eller rättare sagt, jag Krävde det. "Det är ganska lång väntetid". Jo tack, men bara det händer så småningom. Det gick faktiskt också ganska fort :)

Tydligen är denna diagnos väldigt allvarlig.
Den kan vara fara för livet, för både en själv och andra.
Den ifrågasätts inte ens av försäkringskassan.
Den är kronisk. Jag kommer Aldrig bli botad, friskförklarad.
Så länge jag medicineras, och har en kontinuerlig kontakt med psyket, kommer den dock hållas under kontroll.

För att förtydliga.
För Alla människor svänger humöret. Det svänger lite upp och man blir gladare och piggare, det svänger lite ner och man blir trött och låg, även deprimerad.

Som Bipolär... är svängarna skyhöga eller avgrundsdjupa.

När man äter sina mediciner (förutsatt att dom hjälper, annars måste man prova ut en annan sort mm) är svängarna större än en vanlig människas, men fortfarande betyyyyydligt mindre än som obehandlad.

Jag tackar de övre makterna varje dag för läkaren som fångade upp mig, Varje Dag.
Utan henne är jag inte säker på att jag hade överlevt...

 Finns sååå många mer händelser och insights i detta, men i stora drag har ni resan till diagnosen.

Idag är allt lugnt och stilla. Jag känner av skoven, men har lärt mig nu att lita på medicinen. När jag kände av att första skovet höll på hända, efter jag påbörjat medicineringen, fick jag fullkomlig PANIK. Min samtalskontakt sa lugnt och stilla: Lita på medicinen.

Jodå, gick bra. Jag gjorde det nog bara värre över att jag oroade mig så mycket för fallet ner till avgrunden. I nästa skov, skovet uppåt, hade jag brutit foten. I vanliga fall hade skadan dragit ner mig Ordentligt, men gissar att mitt uppåt-skov hjälpte till att motverka det. Tur i Oturen, som man säger. Med en bruten fot hittar man inte på så mycket ofog heller :P
Skämt och sido. Allt var under kontroll, jag litade på medicinen.

Sen... den värsta möjliga tiden, det värsta möjliga skovet var på intåg...

Hmh! Häftigt! Medicinen fungerar faktiskt?!
Kände det i kroppen, jag var helt klart påverkad. Men skovet hölls under kontroll! Ångesten ökade markant, men jag har mediciner för det också som fungerar bra. Jag överlevde med bravur!

Jag har fortfarande VÄLDIGT Mycket att lära om mig själv, vem jag är när jag inte är fullt utblommad bipolär. Många och mycket saker jag måste förlåta mig själv för. Så, arbetet fortsätter...

(Återkommer i senaste ämnet längre fram misstänker jag) 

Nu har ett år gått. Detta år har jag bara gått och väntat, känt efter, försökt lita på medicinen, hittat verktyg, varit EXTREMT tillbakadragen och... Väldigt Lycklig! (återkommer även till det ämnet)

Jag försöker lära känna mig själv igen. Jag verkar dock vara väldigt svår att lära känna? Och det är lite anledningen till att jag startat denna blogg.  Jag tänker lära känna mig själv mer genom att skriva ner mina tankar och erfarenheter. På så sätt reda ut tankarna och känslorna lite mer konkret, och kanske börja lita på dem igen...

Ni är välkomna på resan!
Spänn fast er, det kan bli en guppig resa...

No. 1 - Då, efter och nu

Hej!

Att bli diagnostiserad var en extrem lättnad. Pusselbitarna föll på plats.

I denna blogg tänkte jag skriva ner lite om hur det är att vara jag.
Hur livet varit, är och skillnaden där emellan. Fortsätt läsa på egen risk... ↓

Men... efter ett tag inser man vad som egentligen hänt. Vad som hänt innan, vad som hänt efter, vad som händer nu. Vad man tänkte innan (eller Inte tänkte. Förmodligen mer korrekt beskrivning), vad man tänkte efteråt och vad man tänker nu.

Handlingar uttryckte sig via en autopilot på både gott och ont. Tankarna snurrade fortare än en fidgetspinner. Känslorna låg utanpå huden. Självkänslan var i total katastrof. Självförtroendet stundvis på topp, stundvis inte.

Min resa innan diagnosen var helt ok, ända till de sista 3-4 åren. Året innan diagnosen blev satt blommade den ut deluxe, och hela det året var en total katastrof. Har dock en del att tacka sjukdomen för också, saker jag aldrig annars hade klarat av. Innan detta levde jag med diagnosen depression sedan 20 år tillbaka.

Idag befinner jag mig i en segelbåt på vidöppet hav.
Oftast är det spegelblankt hav, då jag bara kan flyta runt utan bekymmer. Jag tar mig ingenstans, men jag behöver inte det heller.
Ibland börjar det guppa av vågorna, vinden tar fast i seglen och driver mig iväg en bit. Ibland framåt, ibland bakåt.
Men värst är när hajarna börjar simma under båten, då klamrar jag mig fast vid masten och ser livet passera framför mina ögon.

Tidigare var det storm mest hela tiden. Antingen föll jag ur båten och kämpade som ett djur för att ta mig upp i den igen. Ibland trodde jag att jag kunde strypa hajarna för hand. Ibland sjönk jag bara ner mot botten, hjälplös, och hajarna simmade ovanför mig istället. Det var sällan spegelblankt, fick sällan andas ut.

Nu har jag skrivit lite ytligt om denna resa... mer ingående beskrivningar får du senare.
Nu ska jag nämligen sova.

Fortsättning följer...